Karmels anda är både kontemplativ och apostolisk. Det kontemplativa idealet går tillbaka till profeten Elia, vars valspråk löd: ”Herren lever, han inför vars ansikte jag står” (1 Kon 17:1 Vulg). Så är också bönen den första och viktigaste uppgiften för alla Karmels medlemmar. ”De bör dag och natt meditera över Herrens lag och vaka i bön” (Regeln). Denna bön är inte en intellektets utan en hjärtats sak, och den bör alltid svara mot Teresa av Avilas kända definition: ”Den inre bönen synes mig inte vara något annat än vänskapligt umgänge och flitiga samtal i ensamhet med den vi vet älskar oss” (Boken om mitt liv 8,5).
Även den apostoliska andan går tillbaka till profeten Elia, som vittnade om sig själv: ”Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud” (1 Kon 19:10). Sekularordens apostolat består framför allt i att vittna om ett evangeliskt liv i världen. Medlemmarna strävar efter att vara likt surdeg som genomsyrar hela degen (Matt 13:33), eller likt salt som aldrig mister sin sälta (Matt 5:13). Genom sin ständiga bön skall de vara kyrkans hjärta: kärleken. De bör känna ansvar för Kyrkan, som de därför också skall lära känna i dess fattigdom och nöd. Efter måttet av sina konkreta möjligheter och i den mån de därtill känner sig inspirerade av den Helige Ande, skall de också aktivt ägna sig åt yttre apostolat.
Karmel är också mariansk. Därför skall medlemmarna leva i ett förtroligt förhållande till Jungfru Maria. De bör betrakta henne som sin moder och syster. I henne finner de det kontemplativa livets fullkomliga förebild. Liksom Maria skall de gömma och begrunda Herrens hemligheter i sitt hjärta (jfr Luk 2:19) Sin kärlek till henne skall de framför allt visa genom att efterlikna hennes dygder: hennes tystnad, ödmjukhet och överlåtelse, samt hennes villighet till allt vad Fadern kunde begära av henne.