Spiritualitet
Karmels anda är både kontemplativ och apostolisk. Det kontemplativa idealet går tillbaka till profeten Elia, vars valspråk löd: ”Herren lever, han inför vars ansikte jag står” (1 Kon 17:1 Vulg). Så är också bönen den första och viktigaste uppgiften för alla Karmels medlemmar. ”De bör dag och natt meditera över Herrens lag och vaka i bön” (Regeln). Denna bön är inte en intellektets utan en hjärtats sak, och den bör alltid svara mot Teresa av Avilas kända definition: ”Den inre bönen synes mig inte vara något annat än vänskapligt umgänge och flitiga samtal i ensamhet med den vi vet älskar oss” (Boken om mitt liv 8,5).
Profeten Elia
Även den apostoliska andan går tillbaka till profeten Elia, som vittnade om sig själv: ”Jag har nitälskat för Herren, härskarornas Gud” (1 Kon 19:10). Sekularordens apostolat består framför allt i att vittna om ett evangeliskt liv i världen. Medlemmarna strävar efter att vara likt surdeg som genomsyrar hela degen (Matt 13:33), eller likt salt som aldrig mister sin sälta (Matt 5:13). Genom sin ständiga bön skall de vara kyrkans hjärta: kärleken. De bör känna ansvar för Kyrkan, som de därför också skall lära känna i dess fattigdom och nöd. Efter måttet av sina konkreta möjligheter och i den mån de därtill känner sig inspirerade av den Helige Ande, skall de också aktivt ägna sig åt yttre apostolat.
Jungfru Maria,
Karmels Drottning och Moder
Karmel är också mariansk. Därför skall medlemmarna leva i ett förtroligt förhållande till Jungfru Maria. De bör betrakta henne som sin moder och syster. I henne finner de det kontemplativa livets fullkomliga förebild. Liksom Maria skall de gömma och begrunda Herrens hemligheter i sitt hjärta (jfr Luk 2:19) Sin kärlek till henne skall de framför allt visa genom att efterlikna hennes dygder: hennes tystnad, ödmjukhet och överlåtelse, samt hennes villighet till allt vad Fadern kunde begära av henne.
